DIKTER

Här följer ett urval av Emil Hagströms dikter. 

Tusen år härefter. 

Tusen år härefter,
när städerna ligga i grus
och vargarna yla i templen
mot frostkalla stjärneljus,
då vandrar någon allena
och stavar vackra ord
om broderskap och kärlek
på människornas jord.

(1936)

Emil Hagström"Sabbatsår" 

(LT:s förlag 1967)


Gud Fader och dypölen

I denna pöl
bland gräs och slam
bor Gud så stor
och allvarsam.
I minsta liv
han tar gestalt.
Mikrobens väg
han har befallt.
I Långben
som på vattnet gnor
och i vart yngel
Guden bor.
Den pölen gör
mig huvudbry
- jag är ju själv
blott jord och dy!

Emil Hagström "Den tanklöse spelmannen" 

(Albert Bonniers förlag 1943)


I arkivet / Lyrik


I fraktur


Skuggor mig nalkas, dagrandens sista trådar förblekna i sot och brista.
Arbetsdagen var tung och bråd,
vilan en stilla, försonande nåd.


Allt jag gjort är så smått, o Herre.
Ville jag väl, blev det bara värre.
Ful och trasig ser du mig här:
jord av den multnande jord jag är.


Hjälper då klaga? Vårt liv förrinner,
sand i ett timglas, dess mening finner
din själ på dödens frusna teg,
där ingen hör dina bråda steg.


O Herre, i rödaste guld och rubiner,
där nådenes sol över helgonen skiner,
jag ber dig innan jag helt förgår,
om blott en blommande, jordisk vår.

Emil Hagström


"Gröna kransar och röda band"
(LT:s förlag 1951