|
Sommarkväll
En
sommarkväll sitter jag i berget och ser ut över apelgårdarna,
vikarna och Näset med Runöskolans tegeltak, som en röd fana i
tallskogen.
Skyarna brinner i engelskt rött där solen har gått ner i
säck, ett säkert tecken på regn . Någon hund har jag inte,
annars skulle jag höra efter om Bondepraktikan talar sanning, om
hans mage mycket knurrade. Det ska den göra när det kommer ett
stort regn. Där talas även om en bukot piga, som icke bedrager
oss. Hon är feet eller itt barn hon bär. Så sant som det är sagt
av den anonyme författaren.
Nere i vassen småknärpar änderna. Där har väl också grönbenan
sitt bo någonstans i ruggarna. Jag såg henne springa nere vid
stranden härom dan, då jag var ner och fägnade ögona med årets
fruktskörd. Vår värdinna, som har ett lyriskt hjärta för allt
som växer, kallar apelgården för Edens lustgård. En oändligt
lång grusgång går från berget ner till bryggan. Då aplarna
blommar eller frukten mognar, kan man verkligen gå där och få en
ening av paradis.
Ett par svanar simmar borta vid Runö brygga, en motorbåt
försvinner bakom trädkronorna vid Trälhavet. Den lämnar efter
sig svallvågor, som från berget synes likt ett mönster i vattrat
siden.
Mina ögon gläds av vad de ser, mina öron vilar sig i
stillheten efter stadsresan. För en kort stund är jag en del av
enheten i allt detta. Jag är marken, mossan, stenarna, vatten
och luft. En återklang av fädernas naturmystik, en levande,
kämpande, gåtfull natur, hotande ändå älskad, skrämmande och
outforskad.
De vita fläckarna på vår vetandes karta har i våra dagar
ersatts med ett landskap bortom det våra ögon kan se, våra öron
höra, mikrokosmos värld. Och när kunskapen stigit har en ny
skräck, nya troll, manats fram ur tingen. Från hisnande
avgrunder stiger den kluvna atomkärnan, de sprängda
livsgränsernas fantomer, dödsdimmornas, dödsaskans landskap,
förstenat och dött som ett månlandskap. Och jag känner ett
isande kallt vinddrag mitt i sommarvärmen på detta varma berg,
som har magasinerat solvärme från dagens timmar. Läkedomens
varma berg för en gammal reumatiker.
Och om Pan skulle komma från buskkrattet nedanför berget och
slå sig ner vid min sida, kände jag kanske inte igen honom. Han
skulle sitta där och se frusen ut i sin bleka nakenhet, en
hårlös Pan, med tidens ångest i de förgrämda dragen, med fallna
städers brandsken i sina febriga ögon.
Inte ens en liten svalört ska du finna den dagen, inte ens en
lite spenslig harrsyreblomma, stackars Pan, nymfernas älskling,
de orörda skogarnas brunst och lek, parning, avlande och död, på
det livets ring må slutas, döden åter uppstå till segrande liv.
I sädeskornets, i maskrosfröets, i tuvullens segrande liv.
Men inte den dagen, inte dagen D, dagen som är kronan på den
mänskliga utvecklingen, det tekniska framåtskrivande, som det så
vackert heter, den dag vi yvs över. Förbannat vare det trädet i
lustgården. Dess frukt bär giftig aska inom sitt skimrande skal.
Bortom vida Atlanten står Frihetsgudinnan. I ena handen har
hon en sprakande dödssvamp, med den andra skriver hon med
aftonrodnadens förgyllda stickel på framsidans vägg av töcken
och dimmor några ord, kejsardrömmens, storhetsdrömmens,
mardrömmens fladdrande eldsord: Mene tekel.
Fönstret står öppet, någon kopplar på radion. Ingen varg med
en saxofon ylar djungelns jaktsång för skinnknuttens läderjacka
och njurbälte, medan den utslagna pappersblomman med Max Factors
rouge på kronbladen, ligger och skräpar i buskarna.
|