Granen står grön i skogen Långt ser man att ströva på berg och brant, jag hankar med och kan ej stagnera. I mina mörka stunder är jag slagen till slant, i mina ljusa färdig att stoltsera. Och stjärnor blänker och månen går opp beroligen, beroligen.  - Granen står grön i skogen. Vad sorg som jag tänker – förinnerligen rart den höga björken står i frost och slöja. Och var min resa slutar är inte uppenbart, men dag och fjät kan ingen fördröja. Mot tysta, okända trakter jag går - Granen står grön i skogen.   Ljus vill jag tända då natten står full och liksom du jag önskar det bästa. Nu fryser alla blomster i den mörka mull, men under tjälen lever väl det mesta. Så tag dina dagar med bidan och ro beroligen, beroligen.  - Granen står grön i skogen. Emil Hagström ”Gröna kransar och röda band”  (LT:s förlag 1951)